torsdag 15 oktober 2015

När mitt hjärta blöder.

Jag sitter i soffan, gömd under filten. På soffbordet lyser tre värmeljus. En måndagskväll och jag tittar på Morgans mission. Känner obehaget växa. Det handlar om mobbning. En åttondeklass som berättar. Och som får lära sig om mobbning. Det är fruktansvärt. Om ett par år ska jag stå som lärare i en klass. Som lärare och vuxen på en skola. Då ska jag vara en av många vuxna som ska arbeta för att förhindra det här, kräkningar, elaka kommentarer, mobbning, utfrysningar, hårda ord. Ibland känns det som en viktigare del än att lära barnen om utvecklingen från puppa till larv till fjäril. Mycket viktigare. Och oändligt mycket svårare. Det skrämmer mig samtidigt som det motiverar mig. För jag vet hur jag vill att stämningen i mina klasser ska vara. Hur stämningen på skolan ska vara. Men hur jag ska nå dit, hur den typen av stämning och acceptans ska skapas, det vet jag inte. Inte än. Men tänk om de elever som berättar om mobbning som startade på lågstadiet inte hade haft några historier att berätta. Om mobbningen och kränkningarna aldrig hade fått möjlighet att finnas. Om alla barn skulle bli accepterade precis så som de är. Den dagen. Den längtar jag efter. Och det vill jag vara med och jobba för.

Visuella semiotiska resurser

Ungefär såhär kan det ju se ut. Lagom mycket eller rörigt?  Under ungefär två månader i höstas skrev jag och en pluggkompis vårt förs...